Datering av cyklar

Den vanligaste och ibland svåraste frågan som ställs om cyklar är:

Hur gammal är min cykel?

För att svara på frågan bör man, förstås, ha stort intresse och kunskap om cyklar. Men genom att undersöka utförandet på detaljer kan även de som inte är så insatta hjälpligt datera en cykel.

Många cyklar är utrustade med Fichtel & Sachs bakhjulsnav modell Torpedo, som tillverkades i 60 miljoner exemplar från 1903-1960. Från 1921 till och med 1957 stansades två siffror in i navhylsan vilket angav året navet tillverkades.

Från och med 1958 användes en bokstavskod i stället, där A stod för 1958, B för 1959 osv. Se nedan tabell:

A=1958

B=1959

C=1960

D=61

E=62

F=63

G=64

H=65

J=66

K=67

L=68

M=69

N=1970

O=71

P=72

R=73

S=74

T=75 OBS! Bokstaven flyttas från navhylsan till bromsarmen. Den nedre bokstaven anger årtal, den övre månad.

U=76

V=77

W=78

X=79

Y=1980

Z=81

Sedan börjar det om igen från A.

Observera att årtalskoden enbart gäller de äldre modellerna enligt bild ovan, de senare modellerna från 1960-talet med räfflor i navhylsan har förutom bokstavskoden även siffrorna "36" instämplat, vilket inte står för årtalet, utan antalet ekrar. Ett annat exempel på detta är Perry-navet från 40-50-talen, som alltså är märkta med "36" för antalet ekrar. Som tabellen ovan visar flyttades stämpeln från navhylsan till bromsarmen.

Även Husqvarnas Novo Special (se bild nedan) och de tyska naven Komet och Victoria var årtalsstämplade. Vissa andra fabrikat kan möjligen också vara årtalsstämplade, men det är mer än jag vet i nuläget.

Cyklar kan vara från samma år som navet tillverkades, men oftare från året efter, ibland till och med två år efter. Det finns alltid en risk att ett hjul bytts ut, även om lackeringen är likadan som framhjulet, så det gäller att vara uppmärksam.

Nedan ett Victoria-nav monterat i en Monark 1941, siffran 1 före 41 står troligen för tillverkningsmånad, dvs januari.

Bildspel datering

Jag har försökt göra en guide där varje decennium på 1900-talet beskrivs utifrån karaktäristiska detaljer som kan ge en fingervisning om ålder. Se det som en grov vägledning baserad på min erfarenhet och vetskap, det finns mycket mer att skriva om datering av cyklar, det kan fylla en hel bok.

Dateringen avser vanliga standardcyklar, till exempel racercyklar och militärcyklar kan avvika en hel del från standardcykeln, både gällande utseendet och utrustningen.

Även om man har mycket kunskap och har sett många cyklar kan man bli osäker, speciellt när det gäller cyklar äldre än 30-talet, då de kan vara relativt lika under tiden 1900-30. Har det dessutom försvunnit eller byts ut delar kan förvirringen blir stor.

I bildspelen visas exempel på cyklar och delar från olika tidsperioder, alla cyklar måste dock inte se ut så. I texten finns hänvisning till bildspelen som är placerade nedanför avsnitten om varje decennium.

Bäst förståelse får man om man läser från början, men givetvis kan man läsa enskilda decennium om man vill.

1900-1910

Typiskt utförande:

Ram: Herrcyklarnas ram är ofta mycket hög, med märkbart grövre rör jämfört med senare cyklar, men dock inte alltid. De bakre lodräta ramrören har ofta ganska upprätt vinkel. Det är ofta stort avstånd mellan dessa rör och skärmen, 8-10 cm är inte ovanligt. (Bild 1)

Man kan ibland se lödningarna i gaffeländar och andra infästningspunkter, de har ofta sämre finish än senare cyklar. Det beror på att ramarna ibland var hoplödade lokalt och inte alltid fabriksmässigt. (Bild 2). Ibland finns inga ramnummer just för att det var lokal liten tillverkning. Då fabrikerna inte kommit upp i större volymer är ramnumret lågt, oftast under 100 000 före 1910 oavsett vilken svensk tillverkare som gjort dem.

Framgaffeln har oftast inte slitsar för hjulaxeln, utan hål, därför måste framgaffeln bändas upp något för att få in hjulet. Vinkeln på framgaffeln är vanligen mycket brant, gaffeländarna är inte böjda i samma utsträckning som på t.ex en 40-tals cykel.

Bakgaffeln är oftast utformad så, att hjulen träs i slitsar bakifrån. Vanligt är att bakgaffeln har fastlödade rör med gängor för att skruva in de justerskruvar som används för att spänna kedjan. En annan variant av kedjespännare är lösa justerskruvar med öglor för hjulbulten där andra änden på justerskruven har en metallkrok som fästs i bakgaffeländens kant. (Bild 3)

Damcyklarnas ram kan vara av traditionell svängd typ, men även andra utformningar på ramen förekom, speciellt runt åren kring sekelskiftet 1900, som exempel se bilder på Columbus-cykeln.

Skärmar: Är mycket ofta av trä eller plåt som är platt i profilen. (Bild 4) Framskärmen slutar i bakkant på framgaffeln, det beror på att man i slutet av 1800-talet och tidigt 1900-tal hade en frambroms monterad som verkade direkt på framhjulets däck. Trots att bromsen försvann omkring 1910 levde traditionen kvar med kort skärm till mitten av 20-talet. En del standardcyklar hade inte skärmar alls, men det är mer förekommande på cyklar från 1890-talet.

Skärmstagens ända mot hjulet är, med få undantag, utformad som en ögla som fästs i hjulaxeln, alltså fasthållen av hjulets axelmutter, inte monterad på framgaffeln separat.

Hjul: Fälgarna är oftast gjorda av trä, ett lätt, men mycket fuktkänsligt material. Träfälgarna är på svenska cyklar vanligtvis träfärgade, ibland med vackra ränder. Amerikanska cyklar kan vara målade i färgglada kulörer med ränder. (Bild 5)

Nav: Vid den här tiden är fast nav fortfarande vanligt, (Bild 6) men frihjulsnavet, dvs ett bakhjulsnav som rullar fritt utan att pedalerna roterar med, får stort genomslag runt 1905-1910.

Ett mycket vanligt frihjulsnav i svenska cyklar är New Departure-navet, en ursprungligen amerikansk konstruktion. Navet har ett karaktäristiskt utseende, det är konkavt, dvs det smalnar av på mitten och är tjockare i ändarna. Navet har oftast texten Model A instansat på navhylsan. (Bild 7). Navet licenstillverkades i bl.a. Danmark för den europeiska marknaden.

Bromsarmen till detta nav förekommer i många varianter, dels olika längd, men även med olika text och textsnitt. Ibland förekommer texten "Svenskt Patent" samt ett patentnummer. Det finns även framnav från samma tillverkare och med samma konkava utseende.

Ett annat vanligt nav är Husqvarna Rapid. (Bild 8) Det lanserades på marknaden 1908 och kallades modell 100. Det blev på kort tid en storsäljare, en viss export till andra förekom också. I Danmark såldes det under namnet "Mikado".

Många andra märken förekom också, t.ex Eadie, Atherton, Kärnan, Morrow och Rotax.

Herrcyklarna är normalt utrustade med fotsteg, s.k gubbpinne. Det är en förlängd hjulmutter som, monterad på hjulaxeln i baknavet på vänstra sidan, den användes för att sätta foten på och ta fart när man skulle åka iväg.

Vevparti: Kan vara av många olika typer och utförande på både vev och kedjehjul. Vanligast är nog vevparti i Faubers utförande. (Bild 9) Fauber var en konstruktion med veven i ett stycke, en typ som blev standard på svenska cyklar under mycket lång tid.

Själva veven kan ha fasade ytor, den är alltså inte rund i profilen. De kan vara fastsatta i veven med skruvar eller någon form av klack samt gängad låsmutter.

Kedjehjulet kan finnas i många vackra varianter, t.ex stjärnformat (Bild 10) eller som Fauber Standard med kronor i en cirkel inuti kedjekransen. (Bild 11)

Man kan se ganska många udda lösningar och utförande på vevparti, det beror nog på att det fanns utrymme för förbättringar vad gäller friktion och hur pass bra konstruktionen hindrade smuts att komma in i lagren. Numera är vevparti med kilbultar, såsom på riktigt gamla cyklar, vanligt igen.

Kedjan har oftast 1" delning, man känner lättast igen 1" delning genom att det är dubbel så stort avstånd mellan kuggarna på kedjehulet som på ordinarie 1/2" delning. Kedjan kan vara bredare och ha två rullar efter varandra, så kallad twinrollerkedja.

Blockkedja var också fortfarande vanligt. Blockkedja innebär att kedjan inte har rullar, utan ett block i direktkontakt med kedjehjulet. (Bild 12) Herrcyklarna har oftast större kedjehjul med fler tänder än damcyklarna för att få ett utväxling som passar högre hastigheter.

Pedaler: Ofta mycket vackert utförda, många gånger ganska tunna med fint hålstansade pedalplåtar. (Bild 13,14) En annan vanlig modell är Reform som var ganska enkelt utförd med hel pedalplåt utan ornamenteringar. (Bild 15)

Styre: Styrena är ofta mycket smala och inte så djupt nedböjda. De är väldigt sällan justerbara, utan styrstolpen är fastlödd i styret. Det förekommer även styren av trä på amerikanska cyklar.

Handtag: Ett vanligt utförande är kork med träändar, ibland förnicklade metallbeslag. (Bild 16) Det fanns även modeller med virat läder på en trähylsa med träändar. (Bild 17) Många andra typer förekommer, men de tidigare nämnda är de man ser oftast.

Ringklocka: Det finns mängder av modeller, alltifrån små nätta med slät klockskål, till stora med fantastiska ornament och färger. Ringklockor är ett samlarområde för sig, just beroende på att många var så vackra. New Departure och Bevin är två vanligt förekommande fabrikat.

Sadel: Även här är modellvariationen stor, ofta består de av en träplatta stoppad med tagel och sedan klätt med läder. Karaktäristiskt är hål i mitten. Redan vid denna tid finns fjädrande sadlar av olika konstruktioner, men de är inte så vanliga. De är ofta omärkta, men ibland står sadeltillverkarens namn, tex. Wheeler, instansat i framkant på sadelns läderstycke. Cykelns namn är ibland instansat i sadeln i stället för sadeltillverkarens namn. De kan även vara märkta med någon form av symbol som kan stå för tillverkare. Sadlar märkta med bokstaven "K" följt av siffror är en sadel tillverkad av Karlssons mekaniska verkstad i Skövde. (Bild 18)

Kedjeskydd: Kedjeskydd på herrcyklar var sällsynt som standardutrustning vid denna tid. Det fanns också som tillbehör, men var inte särskilt vanligt. På damcyklarna kunde kedjeskyddet vara av genomskinlig celluloid i metallram, i svartlackerad eller förnicklad plåt eller tjock gjuten aluminium i vackert mönster. Amerikanska cyklar har ofta trä och snöre i sina kedjeskydd.

Det vi idag kallar kedjeskydd var primärt inte till för att skydda kedjan, utan kläderna. Männen bar ofta byxklämmor för att undvika att byxbenen fastnade mellan kedjan och kedjehjulet.

Belysning: Det finns fyra olika typer av belysning vid denna tid, nämligen karbidlyktan, fotogenlyktan, stearinljuslyktan och den elektriska lyktan. Den elektriska lyktan är så pass ovanlig i början av 1900-talet att vi kan bortse från den.

Karbidlyktan är den allra vanligaste, modellfloran var enorm, men vanligaste modellen i Sverige var olika varianter och kopior på Solar-modellen.

Solar var en amerikansk lykta som blev utsatt för häftig piratkopiering av framför allt tyska tillverkare. Solar-modellen karaktäriseras av rundad vattentank monterad bakom brännarhuset, cylinderformad karbidbehållare som är skruvad in i brännarhuset samt rund skorsten.

Den har en stor glaslins monterad i en trattliknande insats och prismor i grönt och rött på sidorna. Se bilder på karbidlampor av märket Diamant och Brilliant som bra exempel på Solar-modellen.

Fotogen- och stearinlyktorna var som sagt alternativ till karbidlampan. Karbidlampans nackdelar var hanteringen av kalciumkarbid som efter kontakt med vatten alstrade den brännbara acetylengasen, men också den mycket frätande reaktionsprodukten kalciumhydroxid.

Med fotogen-och stearinljuslyktan försvann dessa nackdelar, men å andra sidan var ljusutbytet avsevärt sämre. Stearinljuslyktan var dessutom känslig för dåliga vägar, lågan släcktes lätt av alla skakningarna.

Tack vare det starka ljuset var karbidlampan, trots besvärlig hantering, överlägset vanligast ända tills den elektriska belysningen på allvar blev populär på 30-talet. Se bilder på lyktor under fliken "Karbid-fotogen och stearinlyktor".

Övrigt: Pakethållare av plattjärn fanns att köpa som tillbehör. Två typer är förekommande, en är en modell som monteras framför styret, oftast genom att skruva fast den mot ramröret vid frontmärket.(Bild 19)

Den andra typen är en bakre pakethållare som fäst mot de två tunna ramrören som går ner mot bakgaffeln, samt i hjulaxeln på baknavet. Det bakre modellen användes ända in på 30-talets slut. (Bild 20)

Annat karaktäristiskt: Vevparti, nav, fälgar, skärmar och ringklocka kan ofta vara av amerikanskt ursprung, vanligt är nav och ringklockor av New Departures tillverkning samt vevparti av Faubers utförande.

1910-1920

Typiskt utförande:

Ram: Herrcyklarnas ram är oftare av mer normalt höjd med lägre övre ramrör, mer som vi är vana att cyklar ser ut. Vinkeln på bakre ramröret är också mer lika traditionella ramar. Det stora avståndet mellan bakröret och skärmen minskar ju mer fram i tiden man kommer. Ramen ser ofta mer smäcker ut än de tidigare som kan se ganska grovyxade ut. Allt fler tillverkare guldrandar även ramarna, ibland även med andra utsmyckningar som t.ex dekaler med symboler för märket eller helt enkelt märkets namn.

Skärmar: Trä som material till skärmar försvinner mer och mer till förmån för plåt, men är fortfarande förekommande in på 20-talet. (Bild 21) Profilen är ibland kupad i stället för platt. Framskärmen slutar fortfarande i bakkant på framgaffeln, trots att frambroms verkande direkt på framhjulet tillhör undantagen efter 1910.

Färgen på skärmarna brukar vara svarta, träådrade bruna eller rödbruna med tunna guldränder. Röda skärmar med svart mittrand och tunna guldränder är tillsammans med t.ex gula skärmar finns också. (Bild 22,23)

Hjul: Träfälgar lever en tynande tillvaro på standardcyklarna, lackerad plåt blir näst intill standard. De har matchande färgsättning med skärmarna, men det förekommer även förnicklade hjul.

Nav: Runt 1910 har nästan ingen standardcykel fast nav, det är nu omodernt. Märkesfloran av nav har minskat i Sverige, kanske beroende på New Departure-navet, som verkar ha konkurrerat ut flera märken på den svenska marknaden. Men ND-navet får allt större konkurrens av Husqvarnas Rapid, som fortsätter att säljas i stora mängder.

1911 ändrades Rapid-navet något, navhylsan fick mindre diameter och vissa interna delar modifierade. Det kallades nu Rapid 1000. 1919 ändrades monogrammet för Husqvarna på bromsarmen, det ornamenterade "H" fick ett annat utförande i en inringande cirkel.

I mitten av 1910-talet börjar även så smått Torpedo-navet från tyska Fichtel & Sachs komma in på svenska marknaden. (Bild 24)

Vevparti: Modellfloran av vevpartier har avtagit, Fauber-konstruktionen är nu dominerande. De amerikanska vevpartierna ersätts allt mer av svensktillverkade. Det finns många olika och vackra kedjehjul. (Bild 25, 26, 27, 28)

Allt fler tillverkare ser kedjehjulets design som ett varumärke, man väljer en egen modell som ingen annan har, det blir en identifikation av cykelmärket. (Bild 29)

Skillnaden mellan herr och damcyklarna avseende kedjehjulens utförande blir allt mer tydlig, herrcyklarna har i princip alltid större kedjehjul än damcyklarna, vanligt förekommande på kedjehjul med 1/2 " delning är 52 tänder.

S. k klockvevlager blir efterhand mindre vanligt. Kedjehjulen sätts nu allt mer sällan fast i veven med skruvar, gängade varianter används mer.

Kedjans tidigare vanliga 1" delning får tilltagande konkurrens av 1/2" delning. 1" delning blir mer frekvent på lågpriscyklar, medan dyrare modeller får 1/2" delning. Den nyaste cykel jag sett med 1" delning är en lågpriscykel från 1920.

Pedaler: De fina ornamenterade modellerna är kvar på marknaden även om Reform-modellen nästan är att klassa som standard.

Styre: Styrena är fortsatt smala, men ändå ofta något bredare än runt 1900. (Bild 30) Ställbara styren har inte slagit igenom än, även om det funnits på marknaden under lång tid.

Handtag: Korkhandtagens era är på väg bort, vanligare är nu typerna med virade läderremsor på trähylsa och läderklädda eller celluloidöverdragna trähandtag. (Bild 31)

Ringklocka: Nu förekommer oftare ringklockor med cykelns namn ingjutet i ringklockeskålen. I övrigt har det inte hänt så mycket.

Sadel: På sadelområdet står tiden ganska still, även om fjädrande modeller förekommer oftare. (Bild 32)

Kedjeskydd: Herrcyklarna har fortfarande normalt inte kedjeskydd. På damcyklarna är en modell av kedjeskydd med två stora cirklar i rad som mönster, svartlackerat eller förnicklat, mycket vanligt. (Bild 33) Aluminium är sällsynt. Trä förekommer i princip inte mer. Celluloidmodellen finns fortfarande, om än på utdöende.

Belysning/reflexer: Ingen större förändring sen tidigare decennium, förutom viss teknisk utveckling samt ökande modellflora.

Annat karaktäristiskt: Cyklarna har mycket mindre delar av amerikansk ursprung, den inhemska tillverkningen av t.ex vevpartier, ringklockor och nav tar mer och mer över.

Det kan ibland vara svårt att skilja en sen 1910-talscykel och en tidig 1900-tals cykel från varandra, speciellt om den förra är en lågpriscykel med omoderna delar och den senare en dyrare och för sin tid modern variant.

Plattjärnspakethållarna som tillbehör köps nu allt mer och fler varianter.

1920-1930

Typiskt utförande:

Ram: Ramarna är nu ganska lika oavsett tillverkare, de udda konstruktionerna har nästan helt försvunnit. Avståndet mellan bakskärm och ram är nu bara ett par centimeter. (Bild 35) Ramen har hittat sin välbekanta traditionella form.

Mot slutet av 20-talet började s.k ornament komma på ramarna, det är ornamenterade muffar fastlödade i ramändarna mot styrhuvudet. Vanligen är framgaffeln också utrustad med samma ornament. Syftet var både som förstärkning av ramen och som dekoration. Det fanns cyklar redan på tidigt 1900-tal som hade ramornament, t. ex Kärnan och Rambler, men de tillhör undantagen.(Bild 36)

Andra lite mer vågade färger såsom rött, blått och grönt förekommer oftare, vanligen i mörka nyanser. (Bild 37)

Skärmar: I mitten av 20-talet börjar man förlänga framskärmen förbi framgaffeln, vilket gjorde att man fick bättre skydd mot hjulstänk. Anledningen var att alla cyklar hade frihjulsnav och bra bromsar, vilket gjorde framhjulsbromsen onödig. Runt 1928 får flera märken framskärmen breddad i skärmsidornas nederkant. (Bild 38)

En del märken erbjuder cyklar med träimiterade lackerade plåtskärmar med matchande hjul. (Bild 39) Denna lackering finns för det mesta på lyxmodeller, vars ram ibland är kulört, t.ex mörkröd eller mörkblå.

Hjul: Träfälgar finns enbart kvar på racercyklar. Den tidigare vanliga 28 tums däcksdimensionen 622 mm blir ovanlig till förmån för 635 mm.

Nav: Torpedo-navet från tyska Fichtel & Sachs dominerar marknaden mot slutet av 20 talet. Från och med 1921 är Torpedo-navets navhylsa årtalsstämplad med två siffror som alltså står för tillverkningsåret. Alla inre delar är också årtalsstämplade tillsammans med texten "F&S 09" följt av två siffror för årtalet delen tillverkades. Siffrorna "09" står för modell 1909.

Cykeln kan vara tillverkad samma år som navet, men ofta året efter eller t.o.m 2-3 år efter navet i vissa fall. Man får i alla fall en god fingervisning om årtalet på cykeln när den har Torpedo-navet. Men hjulen kan vara utbytta, så man måste vara observant!

I början av 30-talet fanns knappt New Departure A-navet kvar på marknaden, Torpedo-navet har överlägsen bromsförmåga och slitstyrka jämfört ND-navet som blir utkonkurrerat.

Husqvarnas Rapid-nav förbättrades något 1924 och kallades nu Rapid N. 1929 introducerade Husqvarna sitt nya nav Novo som var baserat på drivning enligt konprincipen i stället för Rapids lagerrullsdrivning. Rapid-navet tillverkades parallellt med Novo till och med 1930. Wiklunds hade sina nav Banco (1924-1935) & Vinco (1935 tom 1939) som satt i deras egna cyklar, bland annat Nordstjernan och Polstjernan, men även andra cykeltillverkare använde dessa nav.

Vevparti: Fauber-typen ser ganska lik vevpartierna från 10-talet, vissa löpande ändringar och förbättringar tillkommer hela tiden.

Vid denna tid räknas kedjans 1/2" delning som standard på svenska cyklar. Kedjan är dessutom smalare än tidigare decennium. Utländska kan fortfarande ha andra delningar, t.ex 5/8"

Pedaler: Reform-modellen dominerar tillsammans med typen med rektangulära gummi utan pedalplåtar, ibland kallad pedaler av militär typ. En del tillverkare har sina namn eller initaler instanstade i pedalplåten, t.ex H för Husqvarna, N för Nymans, och L för Lindblads. (Crescent, Drott, mfl) (Bild 40)

Styre: Ställbara styren är nu vanliga efter ca 1925. Styrena förekommer i fler varianter, ofta bredare och olika djupt nedböjda än tidigare decennium. Racerliknade styrstolpe blir efterfrågat på herrcyklarna i mitten av 20-talet, även på standardcyklar.

Handtag: Kork- och lädervirade handtag är ur modet, nu tar svartlackerade trähandtag av s.k Rambler-modell marknadsandelar (svarta hylsor med förnicklad ring och ändplugg, skruvade i en rundstavsbit som slås in i änden på styret). (Bild 41) Vanliga är också celluloidhandtag i ett otal varianter, oftast svarta. (Bild 42)

Ringklocka: Ringklockor med cykelns namn förekommer oftare. De amerikanska ringklockorna verkar ha försvunnit från marknaden, nu regerar tysktillverkade med bred slät skål, ofta med cykelns namn i relief eller i emaljering.

Sadel: Fjädrande så kallade hammock-modeller är frekvent förekommande, speciellt på senare delen av 20-talet. De tidigare med tagel stoppade sadlarna är allt mindre populära.

Kedjeskydd: Runt 1925 får herrcyklarna äntligen kedjeskydd som standardutrustning, om än enkla svartlackerade av plåt, ibland med guldlinjer och märkesnamn. (Bild 43) Mot slutet av 20-talet börjar vackra ornamenterade kedjeskydd komma även på herrcyklarna, ofta med cykelns namn skrivet med genombruten text. (Bild 44)

På damcyklarna är kedjeskydden vanligen tillverkad i tjock gjuten aluminium i vackra mönster. (Bild 45) Celluloidmodellen finns knappt längre. Plåtvarianterna blir mindre använd ju senare man kommer på 20-talet.

Belysning/reflexer: Det s. k kattögat, en kulformad förnicklad bakskärmsreflex, dyker upp i mitten av 1920-talet på cyklarna.

Den elektriska belysningen börjar bli allt vanligare, tack vare förbättrad ljusstyrka, tåligare lampor och högre driftsäkerhet. Tekniken med dynamo lever sida vid sida med strålkastare med torrcellsbatterier.

Lyktorna är oftast trattformade och svartlackerade eller svarta med förnicklade detaljer. I Sverige är lyktor av tysk fabrikat populärast.

Annat karaktäristiskt: 1929-30 inför cykelmärket OK Lyx förkromning som ytbehandling. Andra tillverkare följer snabbt efter. Under några år finns både förnickling och förkromning parallellt med varandra, förnickling blir nu lågprisalternativet.

1930-1940

Typiskt utförande:

Ram: Ornament på ramen blir allt vanligare, även små märken kan ha egna varianter för att skilja sig från mängden. (Bild 46, 47)

De kulörta färgerna är fortfarande mörka i början av 30-talet, men mot mitten och slutet av 30-talet blir ljusa färger på kort tid mycket vanligare, till och metallic-liknande, så kallade polykromatiska färger, erbjuds på vissa märken.

Den s.k. turistracern får stort genomslag runt 1938, då ny semesterlag kom. Arbetarna får då 2 veckors semester, cykeltillverkarna passar på att locka med nya modeller för att åka på cykelsemester med.

Turistracern är en modellvariant som ser ut som en standardcykel med vanliga lackerade skärmar, men har bockstyre, racersadel och frambroms, ofta också kromade hjul. De är ofta lackerade i de nya färgglada kulörerna. På damcyklarna förekommer på vissa märken kedjeskyddet från herrcykeln för ett sportigare utseende .

Många turistracers har blivit ombyggda till standardcyklar, det är därför ovanligt att hitta en turistracer med alla karaktäristiska delar kvar.

Skärmar: Skärmstagen börjar tillverkas av rostfritt stål, det blir i princip standard på bara ett par år i hela branschen. Skärmstagen har nu vanligen separata knaster för dess infästning i stället för hjulaxeln.

1934 presenterar Wiklunds som första svenska tillverkare en skärmmascot, ofta kallad skärmsvala eller skärmkråka, monterad på framskärmen. Ett par år senare hade alla stora tillverkare sina egna varianter, ofta med någon form av vingar eller hjul i designen.

De mindre eller lokala tillverkarna hade ofta neutrala skärmmascotar tillverkade av t. ex Sporrongs, man kostade inte på att ta fram egna modeller då tillverkningsvolymen av cyklar var för låg. Då skärmmascotarna ofta är mycket vackra är detta ett stort samlarområde.

De träimiterade plåtskärmarna gick ur modet runt 1935. S.k ankstjärt, dvs uppsvängd bakre ände på skärmarna, blev populärt i mitten av 30-talet.

1936-37 införde de flesta märkena vitlackerad bakskärmsände. Den vita änden fungerar som en reflekterande yta och bidrar till ökad synlighet. Skärmarnas randning går oftast över det vita fältet. (Bild 48)

Många reflektorer vitlackeras nu också istället för svart eller förnicklat.

En del märken säljer from ca 1938 framskärmar som är förlängda i framkant, ibland med dubbla skärmstag. (Bild 49)

Hjul: 26" ballonghjul blir efterfrågat, då de erbjuder bättre komfort på dåliga vägar. Ekrar av rostfritt stål kommer runt 1933, varpå förnicklade ekrar försvinner för alltid något år senare.

Nav: Torpedo-navet är nu ännu vanligare, tillsammans med Novo är de de mest använda naven. Ett annat vanligt nav är Victoria.

Vevparti: Det blir allt vanligare med kedjehjul med egen design tillhörande ett visst märke. Som exempel hade Crescent, Hermes, Drott, Husqvarna, Nordstjernan, Apollo, Svalan, Vega mfl egna mönster. (Bild 50)

Pedaler: Reform-modellen och modellen med rektangulära gummi utan pedalplåtar är fortfarande typerna man ser mest under denna tid.

Styre: Här händer inte så mycket, det finns många varianter fortfarande. Själva styrstolpsmuttern går från fyrkantig till sexkantig. Expander för fastlåsning av styrstolpen som slår igenom snabbt under 30-talet.

Handtag: Rambler-modellen är vanligast, mot slutet på 30-talet införs gummihandtag där trähylsan byts ut mot dito av gummi. (Bild 51)

Ringklocka: Samma modeller som kom i slutet på 20-talet är vanliga under hela 30-talet.

Sadel: Fjädrande sadlar, så kallade hammock-sadlar, är dominerande, speciellt mellan 1930-1937. Runt 1937-38 presenterar flera tillverkare sadlar av s.k Terry-modell, det är tagelstoppade sadlar klädda med skinn, de har ingen främre spiralfjäder, utan små längsgående spiralfjädrar under sadelskinnet. (Bild 52, 53)

Profilen på sadelstället där sadelklämman fästs är nu platt i stället för som tidigare rund.

Kedjeskydd: Herrcyklarna har nu nästan enbart aluminium som material, allt fler tillverkare har sina egna symboler eller namn i kedjeskyddet. (Bild 54)

För mindre tillverkare finns många neutrala varianter, ofta med vågformat mönster. För damcyklarna sker samma utveckling som för herrcyklarna, designvarianterna är många och fantasirika.

Mot slutet av 30-talet uppdaterar många märken sina kedjeskydd med stramare linjer, säkert beroende på det nya modet funkis, som föreskriver enkla linjer. Vissa märken introducerar herrmodeller som täcker hela kedjehjulet, men inte nedre delen av kedjan. (Bild 55)

Kedjeskydden är nu i tunnare pressad aluminium, både på herr och dam, jämfört med de gjutna tjocka kedjeskydden.

Belysning/reflexer: Fler och fler tillverkare dyker upp, bl.a svenska ASEA. De svartlackerade lyktornas försäljningsvolym minskar efterhand till förmån för kromade eller silverlackerade varianter.

En viss avmattning av batterilyktor kan märkas vid decenniets slut, men blir tydligare under 40-talet, då nästan enbart dynamobelysningar säljs.

Annat karaktäristiskt: Förkromning är tillval i början av 30-talet för senare att bli standard i mitten av 30-talet.

Rostfritt stål införs allt mer, 1934 kan man köpa en Hermes eller Crescent med alla blanka delar utom vevparti och nav av rostfritt stål. Merkostnaden 1934 var 25 kr för 193 st delar. En standardcykel kostade ungefär 150 kr vid denna tid. De rostfria delarna på Nymanstillverkade cyklar är oftast märkt med evighetssymbolen, en liggande åtta. (Bild 56)

Några märken erbjuder skärmar och fälgar av rostfritt stål på vissa modeller, konkurrenterna följer snabbt efter med det rostfria stålet.

1937-38 ersätts plattjärnspakethållaren med den mer moderna typen av pakethållare som har runda stag. Denna tål betydlig mer vikt, nu kan man skjutsa sin flickvän där bak om så önskas! Den rundade typen är normalt standardmonterad, tidigare fick man betala extra för plattjärnsvarianten.

1940-1950

Typiskt utförande:

Ram: Ramornament är vanligt under hela 40-talet, men omkring 1947 ersätter många tillverkare ornamenten med fält lackerade i avvikande färg, ofta benvit.

Nymans cyklar utrustas 1942 med styrlås, andra tillverkare har också olika lösningar på att låsa framgaffeln i rakt läge vid parkering. Nymans introducerar parkeringslås och bärhandtag i ramen samt automatisk framskärmsstabilisator från och med 1948.

En del märken kan fås med någon form av fjädrande framgaffel, bl. a Husqvarna framhåller fördelarna med sin variant med inbyggda gummibuffertar. (Bild 57)

De kulörta färgerna är mycket populära, en del cyklar får än mer vågade kulörer, t.ex lila eller silvermetallic. (Bild 58) Runt 1949 kommer de första transparenta lackeringarna, motsvarande dagens candylack. De består av en silvermetallic baslack som övermålas med genomskinlig topplack, vilket skapar ett mycket vackert djup och lyster. Rex och Vici är kända för sina färgsprakande modeller.

Skärmar: Skärmarna är nu bredare, längre och kraftigare än tidigare decennium. Lackeringen är oftast färgglad, vissa märken har olika fältlackeringar i avvikande kulör, t.ex grå, silver eller benvit. (Bild 59, 60)

Några märken har inte längre vitlackerade bakskärmsände, andra har den kvar, men väljer att måla den över befintlig lackering, dvs, randningen och skärmens topplackering är övermålad med vit färg.

Några få märken använder fortfarande skärmmascoten, den har nu annars generellt försvunnit från och med 1940 på de flesta märkena. Skärmar av aluminium eller rostfritt erbjuds allt mer som alternativ.

Nymans cyklar får 1940 ett främre skärmstag som samtidigt är en dekoration ovanpå framskärmen. Den är gjord i kromad zinkgjutgods och finns på dessa cyklar ända in på 60-talet. (Bild 61)

Hjul: Fälgarna är färgkoordinerade som på 30-talet, men ibland vit-eller silverlackerade med randning i samma färg som ramen. Fälgar av aluminium eller rostfritt erbjuds alltmer som alternativ.

Nav: Torpedo- och Novo-naven är ännu de mest använda naven.

Vevparti: Små förändringar jämfört med 30-talet, en skillnad mest är att man numera använder samma antal tänder på både herr- och damcyklar, oftast 48 tänder.

Pedaler: Reform-modellen börjar få konkurrens av andra modeller, 1947 presenterar Monark en modell med aluminiumplåtar som går runt om axelns ände, logiskt kallad "Runtom-pedal". (Bild 62).

Styre: Det blir vanligare med djupare och bredare modeller, 30-tals modellen blir allt mindre använd.

Handtag: Trähandtagen är vanliga fortfarande, silverfärgade i stället för svarta är flitigt använda. Gummihandtag i olika varianter blir allt vanligare. På grund av kriget återkommer trähandtagen några år på 40-talet, då det är gummibrist. Beslagen är ofta rundade i änden jämfört med tidigare modeller. (Bild 63)

Ringklocka: De märkesspecifika ringklockorna försvinner efterhand till förmån för den svenska ringklockan Pärlan som blir vanlig på alla märken. Den första varianten patenterades redan 1930, men det var på 40-talets början som den mer allmänt började standardmonteras.

Pärlan modellen har ingen kläpp som man trycker på för att ringa, utan man snurrar på hela ringklockeskålen för att ringa. Denna modell är bekant för de flesta, då den användes under många år. (Bild 64)

Sadel: Terry-sadlar eller liknande modeller utan främre spiralfjäder är nu den mest använda typen.

Kedjeskydd: Det heltäckande kedjeskyddet som så smått började införas på herrcyklarna på 30-talets slut är nu i princip standard på alla märken.

På 40-talet är de flesta modeller av både herr- och damcyklarnas kedjeskydd oftast ornamenterade, men på senare delen av 40-talet blir de genombrutna mönstrena enklare och rakare i utförandet. (Bild 65)

På vissa kedjeskydd försvinner märkesnamnet eller förminskas till en liten präglad text i stället för genombrutet och integrerat i kedjeskyddets design. Vissa märken har under tidigt 40-tal kedjeskydd av plåt i stället för aluminium på grund av aluminiumbrist under kriget.

Belysning/reflexer: Strålkastarna får mer och mer strömlinjeformad form under åren, nästan alla modeller är kromade, silverlackade eller gjorda i aluminium, svartlackerade finns i princip inte. Batterilyktan har försvunnit på kort tid till förmån för dynamoelektrisk belysning.

Nymans får sin karaktäristiska gjutna bakskärmsreflex av zinkgjutgods år 1940, andra tillverkar följer efter med liknande modeller i samma material.

Modellfloran av reflexer är nu omfattande, det finns många varianter i olika material eller ytbehandling, t.ex vit eller silverlackerade, kromade av zinkgjutgods eller aluminium. Se bilder på reflexer och bakljus under fliken "Baklyktor och reflexer"

1949-1950 inför Nymans som tillbehör en dynamo som är inbyggd i framjulets nav samt strålkastare monterad på framskärmen. Den kallas Nymodyn.

Annat karaktäristiskt: Den traditionella verktygsväskan av läder, ofta placerad hängande under ramen, (Bild 66) är nu långsamt på väg att ersättas av andra konstruktioner.

Olika varianter av pakethållare med inbyggd verktygslåda presenteras, vissa med rundad verktygslåda i plåt placerad längst bak på pakethållaren, andra med verktygslådan placerad i mitten av pakethållaren, under fjädrarna, närmast bakskärmen.

Centralstöd eller andra typer av stöd blir standard på en del märken på 40-talet. (Bild 67)

Allt fler sportmodeller med växlar säljs, de har ibland inte ramornament utan fältlackeringar, enklare kedjeskydd, sportigare sadel och styren och ibland växlar. De se påfallande moderna ut och man kan vid snabb titt tro att de är från 60-70-talet. (Bild 68)

Växlar ökar så smått i populäritet, 2- och 3-växlade är det som erbjuds.

Det rostfria stålet som tillbehör erbjuds inte längre i 1942 års Crescent-katalog, men ekrar och skärmstag tillverkas i rostfritt stål i standardutförande.

De stora märkena introducerar olika varianter av lätta cykelmodeller med aluminium i styre, pakethållare, skärmar, fälgar mm. (Bild 69)

Utförandet på cyklar ändrades mycket under 40-talet, se bilderna på min Hermes från 1949, jämför styre, skärmar, pakethållare, lackering runt styrhuvudet, kedjeskydd mm med t.ex min blå Crescent från 1938.

1950-1960

Typiskt utförande:

Ram: Ramornament är nu borta från marknaden till förmån för lackerade fält. Lustigt nog dyker de upp på Crescent-cyklarna i slutet av 50-talet i annan form.

De s.k kallade lättcyklarna framhävs alltmer i katalogerna, även ramen kan vara lättare än en standardcykel genom användandet av krommolybdenstål. (Bild 70)

Som spegling av sin tid blir pastellfärger moderna i slutet av 50-talet, bla rosa och lila cyklar erbjuds av vissa tillverkare. (Bild 71, 72 ) Cyklar med partier lackerade i självlysande färg säljs av Nymans under det sena 50-talet.

Skärmar: Modellmässigt har det inte hänt så mycket sen 40-talet, men allt fler olika fältlackeringar introduceras under denna tid.

Hjul: Fälgarna är färgkoordinerade som tidigare, men vitlackerade fälgar används allt mer. Fälgar av aluminium eller rostfritt är vanliga alternativ.

Nav: Torpedo-navet tillsammans med Novo är de mest använda naven. Monark använder sitt egna nav Wano, men även Perry och Novo.

Vevparti: Mot slutet av 50-talet kan man ana en begynnande trend, det verkar som att man av besparingsskäl minskar floran av egna kedjehjul, det blir vanligare med Monarks stjärnliknande modell.

Pedaler: Reform-modellen försvinner efterhand, olika modeller med genombrutna pedalplåtar kommer på marknaden, oftast med svart gummi. (Bild 73)

Nymans får 1952 en modell som är mer rundad i formen och har en genombruten pedalplåt med ett N och reflekterande röd bakgrund.

Husqvarna introducerar omkring 1950 sin Orto-pedal i gjuten aluminium som anses vara ortopediskt riktigt utförd. (Bild 74)

Styre: Olika böjda modeller av styrstolpar erbjuds för ett sportigare utseende. Fler varianter av styren erbjuds jämfört med 40-talet.

Handtag: Plasthandtagen i olika varianter ersätter efterhand trähandtagen som utgår under 50-talet. (Bild 75)

Ringklocka: Pärlan är nästan den enda modellen som erbjuds, ibland har tillverkarna sina ena varianter på denna modell.

Sadel: Terry-sadlarna är fortsatt näst intill standard. På det tidiga 50-talet kommer olika syntetiska material som klädsel på sadlarna i stället för skinn.

Kedjeskydd: Modellerna får en mer allmän karaktär där märkesnamnet försvinner eller får märkesnamnet i en liten relief i stället för genombrutet och integrerat i kedjeskyddets design.

Under det tidiga 50-talet kommer även reflexer, bakljus och strålkastare av vit plast. (Bild 76) 1956 kommer lag om baklykta, de klassiska vita plåtbaklyktorna med 3 lysande runda "fönster" på var sida om kåpan eftermonterades i stora mängder på äldre cyklar, oftast ersattes originalreflexen då. (Bild 77)

Annat karaktäristiskt: Plaståldern märks även på verktygslådorna, bl. a Husqvarna har en verktygslåda helt i plast hängande under pakethållaren på vänster sida. (Bild 78, 79) Nymans cyklar har en låda av plast centralt placerad under pakethållaren, dessutom utrustad med pump av plast. Husqvarna får 1955 plastkedjeskydd på vissa modeller, men de blir kortvariga på grund av bristande kvalitet.

Växlar ökar i populäritet under tidigt 50-tal , 2- och 3-växlade nav som t.ex Husqvarna Novo, Torpedo Zweigang & Dreigang och Sturmey-Archer säljs som fabriksmonterat tillbehör.

Speedway-inspirerade cyklar blir efterfrågade under 50-talet, speciellt på pojkcyklarna. Cyklarna har höga styren, tuffare lackering i t.ex röd eller blå metallic, limpsadel, helkromad framgaffel mm. (Bild 80)