Crescent 1937 herr modell 171

Märke/tillverkare: Crescent/ Velocipedaktiebolaget Lindblads, tillverkad av Nymans Verkstäder, Uppsala.

År: ca 1937

Ramnummer: 904030.

Hjul: 28", 635 mm.

Baknav: Torpedo, årtalsstämplat "36"

Skick: Renoverad till så nära originalutförande som möjligt. 

Tillbehör/utrustning: Fabriksmonterad med 193 detaljer i rostfritt 18/8 stål. Samtida lykta av märket ASEA modell 20 och dynamo av märket ASEA typ 0.

Fakta om cykeln: 

Denna cykel var den första Crescent-cykel av modellen med skärmmascot jag köpte. Första gången jag såg en sådan cykel blev jag mycket förtjust och började genast leta efter dessa modeller. Det visade sig svårare än jag trodde att hinna någon. 

Men efter ett par år kom jag i kontakt med en person som handlade med cyklar, han hade hundratals cyklar på sin gård. Uppe på vinden stod min drömmodell! Priset var väl helt okej för detta rostiga och okompletta objekt, men kärleken är som bekant blind och jag såg bara det vackra i den, inte all rost och felaktiga och saknade delar. Jag började skaffa mig kataloger och kunskap om hur de ursprungligen såg ut. Efter ca 3 års letande och inköp av diverse reservdelsobjekt var den tillräckligt komplett för att starta en renovering. Några få delar saknades fortfarande, men planen var att lokalisera dem efterhand. Det tog ytterligare 6-7 år innan jag hittade allt jag sökte efter.

Vid inköpet saknades korrekta skärmar. Jag ville ha modellen med sidoskydd, men de fanns inte att uppbringa någonstans. Därför fick det bli vanliga standardskärmar av rätt modell. Både skärmar med och utan sidoskydd fanns parallellt. Cykeln var ursprungligen svart och lackades därför i denna kulör. I min enfald trodde jag att randningsarbetet skulle lösa sig lätt. Men det gjorde det inte trots försök med randningspensel, så kallad släpare. Jag lyckades aldrig få det snyggt, trots många timmars övning.

Men jag vägrade släppa tanken på att jag inte skulle kunna få till randningen. Vid ett tillfälle fick jag tag i en randningsapparat av äldre snitt. Den består av ett mässingsrör med olika hjul som kan gängas på, hjulet överför färgen med jämn bredd på linjen som ska dras. Tyvärr är nästan lika svårt att dra en rak linje med en randningsapparat som med en pensel även om ett svårt moment är borttaget, nämligen det med randens tjocklek, den parametern är ju oföränderlig med en randningsapparat. Försök med att göra ett jigg som höll randningsapparaten stilla medan skärmen rullades på ett cykelhjul gjordes, nu med betydligt bättre resultat, men fortfarande med problemet att få till ytor som varierar i höjd.

På en veteranmarknad fick jag se en randningsapparat av märket Beugler. Den fungerade ungefär som en traditionell randningsapparat förutom att man dessutom kunde använda dubbla hjul och därmed göra två parallella ränder samtidigt, med olika tjocklek dessutom, om så önskades. Men det som var mest lockande var det faktum att det fanns en magnetlist som tillbehör, med hjälp av en styrpinne i verktyget kunde man följa magnetlisten och få raka ränder. Efter en del funderingar köptes en sådan randningsapparat tillsammans med några kompisar, priset var rätt högt så därför delade jag och några andra som var intresserade av pinstriping på kostnaden. Jag testade verktyget på en hel del på lösa plåtar, resultaten var suveränt. Men när det kom till cykeldelar blev det problem. Utrustningen funkade bäst till stora ytor som bildörrar och liknande, det fanns ingen plats att fästa magnetlisten på en cykelfälg.

Luften gick ur mig och cykeln hamnade i källaren. Men jag ville ändå inte ge upp, lösningen var nu att kolla runt med olika lackerare och pinstripare, men jag tilltalades inte av tanken, jag ville göra det själv, det är en speciell känsla att lyckas själv. Det är dessutom svårt att förklara för en annan person hur randningen ska se ut, det kan ju bli missuppfattningar om hur och var ränderna ska vara om även man har referenser i form av skärm, fälg och ram.

Olika alternativ dök upp, jag hittade en välrenommerad pinstripare som kunde göra randningen. I samma veva bestämde jag mig för att lackera om cykeln röd. Jag hade hittat en orenoverad röd Crescent av samma modell, jag kunde se framför mig hur oerhört snygg mitt objekt skulle se ut med röd lackering, svarta ornament och guldränder. Därför bestämde jag mig för att lackera om den.

Den var nu det hände, en slumpartad slösurfning visade sig vara lösningen på mina problem. Jag satt en kväll och sökte på pinstriping på amerikanska Ebay. Plötsligt fick jag upp en produkt som jag inte kände till sen innan. Det var en randningstejp, men inte en vanlig traditionell randningstejp som man målar längs kanten på, nej det är en stenciltejp kan man säga. Tejpen består av två skikt. Det nedersta skikten består av ett färdigutskuret linjeringsmönster och det översta skikten är ett skyddslager. Man sätter fast tejpen på objekten man vill randa, rakt ska det vara förstås. Sedan pillar man bort det översta skyddskskiktet. Man får då tejpbitar kvar som utgör en eller flera ränder med mellanrum. Därefter målar man de ränder man vill ha, låter färgen torka något och dra bort tejpen.

Ett ganska slarvigt test på en skärm visade sig bli alldeles lysande, jag kan inte nog beskriva vilken lycka jag kände, det fanns för första gången en möjlighet att få en verkligt fin randning på min cykel!

Sommaren 2013 lackerades cykeln om i rött. Rött, polykromatisk blå och dito grönt fanns som tillval 1937. Polykromatiska kulörer var en slags halvmetallic, vilket motsvaras av dagen candylack. Färgen köpte jag av en lokal bilhandlare som hjälpte mig att färgmatcha topplacken efter en Crescent 1938 damcykel, ett riktigt rostigt vrak, men som under rammärket dolde oskadad lackering. En jämförelse mellan denna damcykel och min orenoverade röda Crescent visade att de inte hade exakt samma nyans. Den äldre cykeln var aningens mer orange i kulören, medan den från 1938 var mer klarröd. Jag valde att matcha efter damcykeln, en del saker tyder på att kulörerna ändrades nästan varje år under 30-talet, det kan ha att göra med den tekniska utvecklingen, färgerna var inte så beständiga och förbättringar gjordes hela tiden. Röd är den kulör som är absolut mest ljuskänslig, den är också svårast att matcha. Därför kanske vi aldrig får reda på hur väl matchningen är mot originalet, men den kulören som billackeraren valde är för mig omöjlig att skilja jämfört med den under rammärket på Crescent 38:an.

Kulören som valdes är Seat paprikarot H7. Det vita fältet på bakskärmen är pärlvit, RAL 1013 GL. Märket på färgerna är Spies Hecker och är lösningsmedel- och polyuretanbaserad. Det blev en del problem med grundlacken då jag som glad amatör var för snål med färgmängden och det blev därför apelsinskalslack. Men jag slipade ner ojämnheterna i grundfärgen med våtslippapper och det blev mycket bra. 

Efter lackeringen, som gjordes utomhus i en plastad och väl vattnad carport, fick den härda en vecka innan jag våtslipade den med 2000 korn sandpapper på vissa partier. Andra ställen var så pass bra att det räckte med att polera bort små ojämnheter i ytan med en professionell rubbing, inte alls av samma karaktär som den man köper på macken. Rubbingen är fantastisk på att jämna ut ytan till spegelglans och trots att den är dyr rekommenderar jag den verkligen, den heter Lahega Pro Range 11e Power cut. Sedan polerade jag bort de polerrepor som blir av rubbingen med finrubbing Lahega Pro Range 17e Fine Cut. 

Därefter påbörjades arbetet med randningen. Färgen som användes var så kallad pinstripingfärg av märket 1 Shot. Ett tips på internet om att tillsätta några droppar av den härdare som användes till topplacken testades med gott resultat. Det förekommer problem med att 1 Shot-färgen inte är tillräckligt härdad när klarlack läggs på varför den löses upp och förstör lackeringen. Men med härdare inträffade detta inte.

Jag började med det enklaste randningsjobbet, nämligen skärmarna. För att få det rakt gjorde jag ett mall av tunn kopparplåt som jag borrat hål i motsvarande den tunna randens tjocklek. Jag la plåtbiten kant i kant mot skärmens kant. Hålet var mätt så att det hamnar på skärmen där den tunna linjen som ska vara. Därefter tog jag en mycket tunn tuschpenna och markerade hålet med 4-5 cm intervall på skärmen.

När sedan tejpen applicerades kunde jag se genom tejpen, eftersom den tunna linjen är som ett ”fönster” i randningstejpens skikt. Då kunde jag ”sikta” på markeringen genom att se genom tejpen och därmed få den acceptabelt rakt.

Denna metod funkade mycket bra, med brasklapp för att skärmens kant inte är perfekt rak hela vägen. När tejpen var monterad kontrollmätte jag, men jag lät även ögat bestämma om vad såg rakt ut, även om mätningen visade att det inte var rakt.

På fälgarna använde jag en liknande metod. Men istället för att lägga en plåtbit kant i kant använde jag nu en tunn mässingsplåt som var formbar precis som kopparplåten, men något styvare, det bockade därför sig inte lika lätt som kopparplåten. Jag använde nu ekerhålen i fälgen som utgångspunkt. Jag borrade ett hål i plåten med presspassning för en ekernippel. En ekernippel monterades i plåtbitens hål. Sedan sattes ekernippeln i hålen på fälgen och linjen med tuschpennan mot plåtens kant. Plåten var givetvis tillklippt så att randningen hamnade på rätt avstånd.

Det är betydligt svårare att sätta tejpen rakt på fälgen, dels är inte hålen alltid perfekt borrade, dels gör vinkeln och den svängda radien att tejpen hela tiden måste flyttas och justeras. Det är inget jobb för den utan tålamod. Det går absolut inte att stressa fram. Ibland fick mindre avvikelse i rakhet accepteras, man måste helt enkelt sätta fast tejpen någon gång, man kan hålla på i en evighet annars. Dessutom går det inte att flytta tejpen hur mycket som helst, risken är att den fäster dålig efter ett tag. Även här fick ögonen bestämma när mätningen inte riktigt stämde.

Efter att randningen på skärmar och fälgar var klar skulle även ornamenten lackas och randas. Det var ett kapitel för sig att lacka dem svarta, jag uppfann en egen maskeringsmetod för att inte få svart färg i den röda bakgrunden. Jag fyllde helt enkelt hålen med stearin och lackerade ornamenten svarta med airbrush med färg utan tillsatt lösningsmedel. Efter lackering och härdning kunde jag smälta bort stearinet med hårfön. Att maskera hålen med tejp gick inte på grund att de var så små. en annan metod kan vara att måla rött i hålen med airbrush efteråt, men även det bedömde jag som svårmaskerat.

Kanten på ornamenten samt runt hålen målades på fabriken för hand, precis som all annan randning på cykeln. Som ni redan förstått var detta inte var ett alternativ för mig. Här använde jag blå 3 mm Scotch 471 maskeringstejp från 3M. Denna tejp är fantastisk och är inte jämförbar med den gula maskeringstejp man köper i färghandeln. Det som gör det så bra är att den går att svänga i mycket skarpa vinklar, den sluter dessutom tätt mot underlaget. 

Ornamentens randning gjordes genom att lägga tejp på kanten runt ornamentet och sedan ytterligare bitar inuti ornamentet så att jag fick fram en linje som kunde målas. Det tog många timmar att applicera tejpen hyfsat bra. När jag sedan fyllde i med färg blev det bitvis ganska tjock och en del kanter, så efter färgen härdat blev det försiktig nedslipning av randen och sedan rubbing. En del fick målas om innan jag blev nöjd. Nu i efterhand är jag ändå inte nöjd, men den som renoverar ser ofta bara felen, medan andra tycker det ser jättebra ut. 

Jag får trösta mig med det faktum att studier av orenoverade cyklar visar att kvaliteten på randningsjobben varierar ganska mycket. På vissa cyklar är det mycket tunna linjer och jämn och symmetriskt, medan andra är ganska grova med variation i linjernas tjocklek. Skräckexemplet är på ett renoveringsobjekt jag har, penseln har delat sig vid randningen av bakfälgen, men kvalitetskontrollen har tydligen glatt släppt igenom den ändå. Min randning är varken perfekt eller urdålig, snarare på en lagom hyfsad nivå.

På grund av tidsbrist och att vintern närmade sig fick dekaler och klarlack vänta till våren 2014. Klarlack eller inte kan diskuteras, men det finns inget annat alternativ om dessa vattendekaler ska hålla. Som tur är hittade jag dekaler via Cykelhistoriska Föreningen. Dock visade det sig att de inte var helt korrekta. Den största avvikelsen från originalutförandet var att de pilformade dekaler som ska monteras på ramröret där sadelstolpen sitter var för korta. Dessutom var dekalen med texten Crescent för stor och tryckt i guld och svart, den ska vara i enbart guldfärg. Efter en del trixande löstes problemet med för kort dekal genom att guldlinjen som fattades maskerades och målades dit på ramen med airbrush, sedan klippte jag av dekalen och passade in den i det lackerade området. Dekalen med texten Crescent togs till en reklamfirma som utifrån typsnittet skalade ner den till rätt storlek och gjorde en schablon utifrån originalet. Denna schablon användes sedan för att med airbrush måla dit texten Crescent på ramröret.

När våren kom och det blev varmt nog att lacka var det dags att ta fram ramen för rengöring inför klarlack. Jag använde en sprayflaska med vatten och Yes för att få bort damm och fett. Stort misstag, då vissa dekaler lossnade och gick sönder. Jag rengjorde ramen noga och tvättade den med tvättbensin samt monterade nya dekaler. Jag hade läst mig till att man vid klarlackering av delarna skulle enbart duscha dekalerna med tunn dimma av färg , vänta 10 minuter, upprepa proceduren ett par gånger och sedan klarlacka som vanligt. Detta för att förhindra att dekalerna lyfter sig då de är känsliga för de aggressiva lösningsmedlen i färgen.

I början såg allt bra ut, men efter ramen och en skärm var klarlackad upptäckte jag till min fasa att en pildekal på skärmen och två dito på ramen skrynklat sig i kanten! De andra delarna utan dekaler lackerades klart med gråten i halsen. Efter härdning bestämde jag mig för att försöka slipa bort dekalerna. Jag var så försiktig som möjligt för att undvika att slipa genom det röda färgen. På skärmen gick detta bra, men på ramen blev det genomslip. Här blev jag tvungen att bättringslacka. Det gjorde jag med airbrush-sprutan som är perfekt att jobba med där man vill ha lite färg och minimalt med färgsprut och kanter. Ramen maskerades och färgen tonades ut mot maskeringen så att inga kanter skulle uppstå. Det gick alldeles utmärkt, efter härdning, våtslip och polering gick det inte att se att det varit omlackerat. Synd att man inte jobbat med airbrush tidigare, nu kan jag inte jobba med annat vid bättringslackering, tekniken är helt suverän!

Jag bestämde mig nu för en ny väg med dekalproblemet. I en del modellbilsforum på nätet rekommenderades att man klarklackerade dekalerna i arket. Eftersom airbrush ger en mycket fin dimma använde jag den. Jag lackerade dem enbart med färg och härdare, inget lösningsmedel tillsattes. Två lager fin dimma sprutades på dem. Därefter återstod montering av dekalerna på ramen respektive skärmen. När jag la dem i blöt upptäckte jag att klarlacksskiktet följde med en bra bit utan för dekalen, så jag klippte bort skiktet med en sax. På de andra klippte jag dem rent längs kanten direkt i arket. Det var inga problem att montera dem som vanligt med ljummet vatten.

Dekalerna monterades på ramen. Ramen och skärmen klarlackades först med tunn airbrushdimma på dekalerna, för säkerhets skull med färg utan lösningsmedel. Då lösningsmedlen är till för att färgen ska flyta ut och bli blank blev ytan något sträv. Därför slipades mycket försiktigt över dekalerna med 2000 korns sandpapper.  Ramen tvättades återigen med vatten och Yes, därefter med t-röd och blåsning med tryckluft och avslutande med tvättbensin. Därefter vanlig färgspruta med färg och lösningsmedel. Även fälgarna fick en omgång till, då dessa hade lite apelsinskal. 

NU skulle väl allt var frid och fröjd? Nä! När färgen torkat kom nästa chock: Vid vevpartiet syntes fula bruna missfärgningar. Först trodde jag att att det var grundfärg som på något sätt lyst igenom, men jag konstaterade snabbt att det var rostfläckar. Trots rengöring med sprit som tar upp vatten bra samt noggrant blåsande med tryckluft hade några droppar vatten letat sig ut ur gängan från vevlagerskålarna som monterats som skydd för gängorna. Sammanbrottet var nu nära… 

Men jag tog ett djupt andetag och ett par whisky och dagen efter slipades klarlacken bort och därmed de bruna fläckarna. Det tog rätt lång tid att slipa och polera upp kring ramrören där man brukar montera stödet, det hade kanske varit bättre att lackera om det röda igen. Men det till slut gick det att få bort alla bruna fläckar. Jag våtslipade hela ramen då det fanns lite damm och torrsprut på den. En dag i veckan, när jag var trött och sliten efter arbetsdagens slut klarlackerades hela ramen. Denna gång blev det äntligen tillräckligt bra, med någon enstaka rinning, vilket en amatör nästan alltid får. Alla delar rubbades för att dels få bort damm och rinningar, men även få en mer homogen glans, glansen blir gärna som ett dallrigt gelehölje, vilket inte är så snyggt. 

Nu var det äntligen dags för slutmontering av cykeln. Alla delar var förberedda, detaljer som skulle kromas om hade redan sen länge slipats ner av mig och skickats iväg till en ytbehandlingsfirma för omkromning. De flesta blanka delar på cykeln är inte kromade, utan gjorda i rostfritt stål. Detta var ett fabriksmonterat tillbehör som man kunde få. Redan då projektet påbörjades hade jag slipat och polerat alla rostfria delar som nu bara väntade på att monteras. Hjulen ekrades upp och riktades hyfsat, jag var under tidspress då jag ville hinna få cykeln klar till Knutstorp Revival vilket det bara var en vecka ifrån. 

Då kom nästa underbara chock: Framgaffelröret var för kort!!  Återigen paralyserad med kokande hjärna fick jag nu fundera på vad jag skulle göra. Hur fasen kunde jag missat att provmontera gaffeln innan lackering?! Var tusan är originalgaffeln och varför använde jag inte den?!  Frågorna är ännu inte besvarade. Lösningen på problemet skulle kunna vara att förlänga gaffelröret. Nästa morgon vaknade jag kl fyra och ur en dröm kom jag på att jag hade nya gaffelrörsämnen liggande. Det borde vara lättare att kapa bort gaffelröret och sätta ett nytt istället för att infoga ett rör, det kräver ju två svetsfogar. Efter en del letande hittade jag gaffelrör att rätt modell och dimension. I all hast lämnade jag grejerna till en lokal svetsfirma som lovade att få ihop det till nästa dag som var en tisdag. På lördagen skulle Knutstorp Revival som sagt gå av stapeln, så det började bli tajt med tiden.

Jag började bygga ihop resten av cykeln utan större bekymmer, vissa grejer passade inte som tänkt, men det löste sig snabbt. På tisdag kväll besökte jag svetsfirman. Grejerna låg kvar där han lämnat dem, ingen svetsning var gjord...

Jag ringer upp honom och han skyllde på diverse annat jobb som han hade. Han lovade dyrt och heligt till onsdag. Ni kan säkert gissa vad som hände, inte tusan var det klart på onsdagen... 

Läget började nu bli desperat. Jag tog med grejerna till mitt jobb för att se om någon på underhållsavdelningen kunde hjälpa mig. Fick tips av den ansvarige om en herre som var både snabb och noggrann. Han tittade på det och sa inte så mycket. Med desperation i blicken undrade jag om det fanns möjlighet att få den klar till eftermiddagen. Jo, det kunde kanske gå… Jag satt som på nålar fram till jag skulle gå hem, då jag gick för att titta hur det gick med svetsningen. Ingen var där, men gaffeln låg kvar på bordet till synes orörd… Jag hann precis ropa ”åneeej” halvhögt innan jag insåg att den VAR svetsad. Arbetet var så fint gjort att inte en tillstymmelse till svetsfog eller ojämnhet kunde ses, ytan var blank och fin. Fantastiskt! Bilen gick som en raket hem för att prova gaffeln som passade perfekt! Äntligen lite medvind! 

På cykeln kunde sedan NOS Trelleborg T-nabb, NOS pedalgummi och NOS ASEA lykta monteras, det blev pricken över i. Även väska och pump av originaltyp monterades, det gör mycket för originalkänslan. Jag har lagt ner min själ på att få cykeln så nära originalutförande som möjligt, det har varit en pärs med både tårar och skratt och ett stort hål i plånboken, men under resans gång har cykeln gått från att vara ett bruksföremål till att vara ett rullande konstföremål. Enligt mig är det den vackraste cykelmodell som svensk cykelindustri någonsin tillverkat, så det var trots allt mödan värt!